Författare: miapalsson

Om allt var möjligt, om du inte hade några begränsningar, vad skulle du då kunna göra som du inte gör idag? Ibland, eller egentligen rätt ofta, skulle vi behöva utmana vår uppfattning om oss själva. Alltför ofta fastnar vi i tankar som jag kan inte, det går inte, om bara, …

Ibland behöver vi hitta och vara öppna för nya infallsvinklar och då kan vi behöva hjälp från andra. Ibland kan denna hjälp komma från oanade håll, från myror till exempel.

I Dresden hade man problem med köer vid trafikljusen vid rusningstid vilket korkade igen trafiken. Den lösning man valt var att ha grönt ljus länge vid de vägar som hade stort flöde och kort på andra ställen. Låter ju logiskt och bra eller hur?! Nåväl, igenkorkat blev det i alla fall. Då tänkte man om och tittade på myrorna och hur de rörde sig. De är ju trots allt väldigt många och rör sig i stora skaror utan att krocka och med ett konstant flöde. När man programmerade om trafikljusen med algoritmer som inspirerats av myrlogik och inte människologik så blev trafiksituationen märkbart bättre.

Vilka föreställningar låter du begränsa dig? Vet du det? Du kan ju börja med att ta en vän, kollega eller någon annan som kan utmana dig att vidga perspektivet för vad och hur du kan åstadkomma det du vill. Om allt var möjligt, hur skulle du då ta dig dit du vill? För att utvecklas behöver vi utmanas och ibland få hjälp att utmana oss själva; av kollegor eller myror 😊.

För några dagar sedan såg jag en dokumentär om Jane Goodall som berörde mig på många plan. Jane Goodall är primatolog, etolog, antropolog och räknas bland världens främsta experter på schimpanser, men framför allt är hon i mina ögon en väldigt klok dam.

För att lyckas med sitt mål att få mänskligheten att förstå och skydda schimpanser, andra apor och deras livsmiljöer, hittar Jane samarbetspartners bland länders ledare, företagsledare och ungdomar världen över. Samarbete är ett måste för att lyckas. Jane har ibland fått kritik för vissa samarbeten men som svara på det sade hon något klokt;

’ Förändring händer om man lyssnar och startar en dialog med de som gör något du tycker är fel’.

Ledarskap handlar mycket om samarbete, att lyssna och att vilja förstå. 

Ett gott samarbete börjar med dig. Någon måste ju börja och det kan lika gärna vara du. Vem behöver du utveckla samarbetet med? Ta första steget och när du gör det, se till att vara förberedd;

1. Försätt dig själv i ett positivt mindset. 
2. Var nyfiken – lås dig inte från start vid din ståndpunkt
3. Skapa kontakt
4. Fråga för att förstå
5. Var ärlig och tydlig med dina behov och fråga efter den andras behov 
6. Hitta era gemensamma behov
7. Kom överens om hur ni går vidare – vad blir nästa action?

Det första steget är viktigt. Min erfarenhet är att om jag försöker starta ett samarbete eller dialog när jag är stressad eller på dåligt humör så smittar det av sig och speglas till andra. Sura och arga människor är inte världsbäst på att samarbeta.

Hur gör du för att bli positiv? Jag lyssnar på min favoritmusik, tar en promenad, några minuters mindfulness eller bara viker en halv minut åt att tänka på och minnas något som gjort mig glad. Ibland räcker det för att kunna gå in i ett samarbete på ett bra sätt. Att som ledare ha verktyg för att påverka sitt mindset är oerhört värdefullt och något vi alla borde träna på för att utvecklas som ledare.

När jag jobbar med såväl min egen personliga utveckling som med utveckling av ledare så är reflektion ett centralt verktyg i verktygslådan.

Ofta har vi så fullt upp med att hinna med att göra saker att vi ”bara gör” och ägnar försvinnande lite tid till att fundera på hur det vi gör, och hur vi gör det, egentligen skapar värde för oss och andra.

Om vi som ledare investerar i 5 minuter i slutet av dagen och reflekterar över följande 3 frågor;

• Vad har jag lärt mig om ledarskap idag?
• Vad har jag lärt mig om mig själv?
• Hur tänker jag använda den kunskapen för att utvecklas?

Då tror jag att vi sakta men säkert kommer att utvecklas, må bättre och öka våra chanser att vara goda ledare för oss själva och andra.

Det går kanske lite trögt i början då många av oss är ovana att systematiskt reflektera om oss själva. Det kan nog också hända att reflektionen skickar dig utanför din komfortzon men det är helt ok för där finns lärdom och där finns växtnäring, när vi törs gå dit.

Vanor tar lite tid att skapa men du kan börja idag. Reflektera mera!

Ett gott skratt förlänger livet sägs det, och det finns faktiskt studier som stödjer att skratt verkligen ger positiva effekter på hälsa, välmående, motivation och prestation. 10–15 minuters ordentligt skratt sätter enligt dessa tillräcklig fart på utsöndring av dopamin, oxytocin, serotonin och endorfin för att ge två timmars smärtlindring som ett exempel. Eftersom hjärnan har lite svårt att hålla isär verklighet och fiktion så behöver du inte ens skratta för att du är glad, du kan fejka. Hjärnan tror att du är nog lite glad trots allt eftersom du skrattar och utsöndrar dessa hormoner likafullt.

Nu behöver vi kanske inte gå omkring och gapflabba hela tiden, till och med ett litet leende bygger på våra pluskonton för bättre mående. Leenden är dessutom smittsamma så när du ser någon i ögonen och drar vänligt på smilbanden så är chansen stor att du får ett leende tillbaka. Se och le mot dina kollegor, din familj och dina vänner så har du startat en positiv kedjereaktion som ger lite extra energi till att ta sig an dagen på ett bra sätt.

Om det nu är så enkelt, varför ler vi då inte oftare? Före jul väntade jag på en kamrat inne i Stockholms Centralstation och tog tillfället i akt att sprida lite leenden. Jag försökte få ögonkontakt och le mot förbipasserande. De såg ut att behöva lite mer leende i tillvaron för de flesta såg antingen allvarliga eller nollställda ut. Några verkade rentav bli lite skrämda av att en okänd kvinna sökte ögonkontakt och log mot dem. De allra flesta såg ut att bli positivt överraskade, log tillbaka och tappade sin allvarliga/nollställda look och fortsatte att le. Förhoppningsvis blev det ett bidrag till en bra start på dagen för dem. Det blev det för mig i alla fall för jag blev ju gladare av deras leenden. 

Det finns en enorm kraft i ett leende men det är som med ringar på vattnet, någon måste börja. 

Jag väljer att le – vad väljer du?

Ännu har ingen lyckats hitta,

Ett bot mot denna smitta.

Välkommen till ett liv som glädjespridare,

Med ett litet leende för du glädjen vidare.

Har du någon gång känt att du fastnat i ”det går inte”-tankar? Alltför ofta går vi omkring med begränsande övertygelser;

• Det kommer aldrig att gå…
• Det kan jag inte…
• Jag kommer aldrig att få…

Hur ofta är det inte som dessa övertygelser egentligen bara är något som vi med vår fantasi skapat i vårt huvud? Tyvärr låter vi många gånger detta hindra oss från att utvecklas och gör så att vi sätter mål som är anpassade efter vad dessa begränsande övertygelser anser vara realistiskt. 

Att sätta SMARTa mål är ju ett tämligen etablerat synsätt även om tolkningen vad respektive bokstav i SMART står för kan variera. Frågan är om det är så smart? En vanlig tolkning av vad SMART står för är Specifika), Mätbara, Accepterade, Realistiska och Tidsbundna. Det finns en risk att ett stort fokus på att det ska vara realistiskt kan hindra oss i att tänka nytt och stort. Om vi ska känna att det vi ska åstadkomma ska vara realistiskt redan innan vi startat så blir det lätt att vi begränsar oss till beprövad kunskap och att våra begränsande övertygelser bromsar oss i vår utveckling. Acceptera kan man göra med varierande grad av energi på skalan måste/vill göra detta.

Personligen använder jag mig hellre av den målmodell som Lars-Erik Uneståhl formulerat kopplat till coaching och målbildsprogrammering – MAKT.

M – Mätbart, A-Attraktivt, K-Kontrollerbart och T- Tidssatt.

Vad är då skillnaden som tilltalar mig? För mig är det A som i Attraktivt! Min erfarenhet är att om vi lägger fokus på att målet är attraktivt så ökar chansen högst väsentligt att vi både tänker nytt, djärvt och tillåter oss att utmana en hel del av våra begränsande övertygelser. Det bidrar till motivation att göra det lilla extra som krävs för att nå det smakfulla målet.        K som i kontrollerbart bidrar till att individen fokuserar på saker som han/hon faktiskt kan kontrollera/göra och det brukar medföra att det blir lite med görande och inte bara prat.

Som vanligt så ger träning färdighet så varför inte börja träna idag på att utmana dina begränsande övertygelser. Om du tror att det inte går, att du inte kan… ; fråga dig då hur skulle du vilja att det var istället och börja se vad du då behöver göra för att nå dit du vill. Sedan sätter du igång och gör!

Avslutar med ett citat av Albert Einstein: ”Livet är som att cykla, för att hålla balansen måste du fortsätta framåt.”

Livet består av både framgång och motgång. Det är naturligt och ger oss möjligheter till utveckling och lärande. När vi känner att motgångarna kommer så kan det vara frestande, ja rentav kännas lite bekvämt och mysigt, att sätta på sig offerkoftan. Offerkoftan är varm, go och förstående när vi sitter och känner oss missförstådda. 

Offerkoftan verkar finnas i alla storlekar. Jag tror att de flesta har en, jag har en och även om jag försöker undvika att använda den så kommer den på ibland. Detta självvalda lidande som offerkoftan representerar kanske känns bra ett tag men är sällan speciellt konstruktivt och utvecklande. Att det alltid skulle vara någon annans fel är ju tämligen osannolikt. En väldigt vanlig ”kofta” är att skylla på ledningen eller på någon annan avdelning lite lagom ospecifikt eller varför inte domaren i sportsammanhang. 

Hur bemöter man då en ”Offerkofta”? Här kommer ett förslag hur du kan få det att bli lösningsorienterat istället för att fastna i problemfokus;

1. Lyssna och försök förstå varför han/hon valt att sätta på sig koftan. Ställ utforskande frågor efter behov och om det skulle komma rena påhopp så behöver du vara beredd att vara tydlig med vad som är OK/inte OK.
2. Summera kort för denna person vad du uppfattat (det kan vara nyttigt att höra sina egna ord ur andras mun, det ger perspektiv).
3. Fråga hur han/hon skulle vilja att det var istället och vad det skulle kännas om det var så.
4. Fråga vad skulle han/hon kunna göra för att bidra att ta ett steg (även myrsteg räknas) som gör att läget ändras åt det önskade hållet. Här får man vara lite uthållig för det är inte helt osannolikt att personen försöker ducka och/eller förminska sina egna möjligheter att faktiskt på verka saker och ting. 
5. Fråga om personen behöver hjälp och stöd för sitt nästa steg och vilken typ i så fall.
6. Be personen summera vad som bestämts och vad som blir hans/hennes nästa steg.
7. Engagera dig och fråga så småningom hur det går med dessa actions.

Jag lunchade med en vän häromdagen och han berättade om en metod han använde på sig själv för att inte bli för begränsad vid problemlösning, den metoden borde funka alldeles utmärkt om man vill utmana sin egen offerkofta.  Metoden är enkel; det finns minst 5 sätt att lösa ett problem på är utgångspunkten. Min vän ger sig inte förrän han hittat 5 (de kan vara mer eller mindre (o)sannolika) sätt att lösa sina problem på. Det hjälper honom med perspektiv och hjälper honom att inte fastna i problemfokus. 

Som chef är det viktigt att hitta sätt att undvika att sätta på sig offerkoftan. Offerkoftan smittar nämligen till dina medarbetare. Inkubationstiden är försvinnande kort men tillfrisknandet kan ta desto längre tid. Lyft fram positiva exempel, coacha dina medarbetare och skaffa gärna en egen coach som kan hjälpa dig om du skulle råka falla för frestelsen att prova koftan.